Regn
Maarit var blöt när hon kom till Solna centrum!!!!!! Emil hade klarat sig ganska bra för han hade fått sitta och hålla i ett paraply, jag kan tro att han tyckte att det var riktigt skoj.
Till Solna lyckades vi ta oss allihopa trotts regnet, jag tog bussen tillsammans med Gry i vagnen. Vid Frösunda byter jag till buss 177 och över någon outgrundlig anledning så har dessa blåa bussar en längre och krångligare trappa att ta sig upp för med barnvagn. När vi närmar oss Solna centrum så ser jag att det är många som är på väg av och tänker att alltid finns det någon vänlig själ som hjälper mig av med vagnen.....Varför, jag undrar bara varför ska jag alltid tro så gott om människan????? Först kommer en gråhårig tant med en dramaten och tränger sig vid dörren och muttrat någonting om att hon ska bara av här!!!!! Jaha vilken tur att vi andra inte skulle det då. Och jag dämpar min ilska och tänker att hon är gammal och knarrig låt henne gå av först. Och sen är det två unga blondiner som trippar förbi utan att ens fråga om de kan hjälpa till, nä de är hemskt upptagna med att stirra på sin fula skor. Vad är det för fel på folk???? Ska man behöva be om hjälp när det är så uppenbart? Varför har folk slutat titta på varandra och le och fråga hur det är?????? Ser jag någon som är på väg av från bussen med vagn så erbjuder jag min hjälp, jag står inte där och stirrar på mina skor och hoppas på att människan i fråga ska fråga någon annan eller klara sig själv.
Och hur kommer det sig att grannar inte hälsar på varandra längre?????? Visst i mitt hus är det 92 hushåll, men ändå, vi bor ju i samma hus. Och det kostar inte på så mycket att säga hej till den man möter och bjuda på ett leende, för visst blir det mycket trevligare då. Jag har gjort det lite till min grej att alltid le och säga hej till dem jag möter i hissen och vid porten. Alltid retar det någon. Värst är det med de som trotts det inte kan hälsa tillbaka. Och riktigt arg blir jag på de som inte säget tack till Emil när han står och håller upp porten. Det var en gång han t.o.m frågade varför de inte sa tack, och jag talade om för honom sådär lagom högt och surt att de har väl aldrig fått lära sig att vara vänliga..... Nästa gång kanske de säger tack.
Visst jag är inte vänligheten själv alla dagar, men jag försöker i alla fall.
Till Solna lyckades vi ta oss allihopa trotts regnet, jag tog bussen tillsammans med Gry i vagnen. Vid Frösunda byter jag till buss 177 och över någon outgrundlig anledning så har dessa blåa bussar en längre och krångligare trappa att ta sig upp för med barnvagn. När vi närmar oss Solna centrum så ser jag att det är många som är på väg av och tänker att alltid finns det någon vänlig själ som hjälper mig av med vagnen.....Varför, jag undrar bara varför ska jag alltid tro så gott om människan????? Först kommer en gråhårig tant med en dramaten och tränger sig vid dörren och muttrat någonting om att hon ska bara av här!!!!! Jaha vilken tur att vi andra inte skulle det då. Och jag dämpar min ilska och tänker att hon är gammal och knarrig låt henne gå av först. Och sen är det två unga blondiner som trippar förbi utan att ens fråga om de kan hjälpa till, nä de är hemskt upptagna med att stirra på sin fula skor. Vad är det för fel på folk???? Ska man behöva be om hjälp när det är så uppenbart? Varför har folk slutat titta på varandra och le och fråga hur det är?????? Ser jag någon som är på väg av från bussen med vagn så erbjuder jag min hjälp, jag står inte där och stirrar på mina skor och hoppas på att människan i fråga ska fråga någon annan eller klara sig själv.
Och hur kommer det sig att grannar inte hälsar på varandra längre?????? Visst i mitt hus är det 92 hushåll, men ändå, vi bor ju i samma hus. Och det kostar inte på så mycket att säga hej till den man möter och bjuda på ett leende, för visst blir det mycket trevligare då. Jag har gjort det lite till min grej att alltid le och säga hej till dem jag möter i hissen och vid porten. Alltid retar det någon. Värst är det med de som trotts det inte kan hälsa tillbaka. Och riktigt arg blir jag på de som inte säget tack till Emil när han står och håller upp porten. Det var en gång han t.o.m frågade varför de inte sa tack, och jag talade om för honom sådär lagom högt och surt att de har väl aldrig fått lära sig att vara vänliga..... Nästa gång kanske de säger tack.
Visst jag är inte vänligheten själv alla dagar, men jag försöker i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Patricia
Hrm, ni bor i fel landsända för att få hjälp samt ett vänligt hej. Varför vet jag inte - men där är Göteborgarna mycket bättre samt norrlänningar. Det fattas vanligt hyfs där på mitten av landet av någon outgrundlig anledning.
Postat av: katja
Usch! Var glad i alla fall att de förstår
vad du säger när du väl skäller.
Det gör inte portugriserna när jag sätter igång. Struntar dock i det. En utskällning känner de igen oavsett språk hehe.
Trackback
