Kermit100

Oj vad det kommit många nya bebisar på sista tiden, vad kul!
Först lyckades Katja och Fredrik med konststycket att få en rar liten gosse. Stort grattis till er, och lite sur är man ju för att de bor så långt bort nu när man vill vara nära och pussas och kramas (och då menar jag på lillkillen, lessen om jag gjorde någon besviken *ler*).
Sen kom en till liten kille som Holmis och Stefan gjort, jätte grattis till er med.
Och bara en dag efter det så var det Johan och Camillas tur och denna gång blev det en liten tös, jätte grattis till er med.
Och trotts löften om att knipa ihop medan jag var på semester så kom storken även till Elisabeth och Johan med ett litet gossebarn, ett stort jätte grattis till er med.
Och speciellt till er nyblivna mammor oavsett om det var första gången eller om ni varit med förr och oavsett hur bebisen kom ut:
BRA KÄMPAT, DET GJORDE NI BRA!

Härligt med så många nya bebisar. Ja jag blir nästan lite sugen på en nummer tre.......*Hmmmm tänker efter en liten stund*........ Nääääääh det blir jag ju INTE, har det tillräckligt som jag har det.
Men det får mig att tänka tillbaka på mina egna förlossningar. Så den som inte vill läsa förlossnings historier kan sluta nu genast.
Det har inte legat för mig att ha långdragna förlossningar, Emil tog 8.5 timmar på sig och Gry hastade ut på 5 timmar.

Att föda Emil var inte vad jag kallar roligt, och jag blir än idag förbannad på barnmorskor som säger att man ska läsa på och förbereda sig inför förlossningen. Det gåååår inte att förbereda sig på denna överjordiska smärta. Ja jag gick ju ialla fall på detdär de pratade om och förberedde mig, läste på skulle lyssna på min kropp och skulle inte ha mera smärtlindring än nödvändigt. Trodde då på fullaste allvar att jag skulle klara mig på lustgas och akupunktur.....Ja man kan ju inte annat än asgarva åt det i dag.
Ja för sen när värkarna väl satte igång blev jag ju fullständigt chockad, fan det gjorde ju skiiiiit ont, på ett helt obeskrivligt sätt, ja det var som om någon trasade sönder mig i bitar och sen hoppade på mig samtidigt som någon dessutom bänder sönder mitt underliv. Jag skrek och jag grät och jag kämpade. Tillslut tog jag i så jag blev blå som en smurf och Emil ramlade ut på golvet. Ja han gjorde faktiskt det för jag satt på huk och födde och hade Nicke som ett tryggt ryggstöd. Och vimmelkantig som jag är vänder jag ansiktet mot Nicke och utbrister: Titta det kom en bebis! Precis som om jag var förvånad över det, jag man kan ju undra vad jag hade väntat mig???? En hundvalp?
Hade det varit Nicke som berättade så hade ni fått höra en heldel onödiga detaljer om hur jag gick i gång på lustgasen och gjorde och sa en massa knäppa saker, men det besparar jag er.

Att föda Gry däremot var det häftigaste jag gjort. Nu däremot var jag förberedd, jag visste vad det handlade om, jag visste att det skulle göra tok ont men jag visste även att det skulle gå över. Jag behövde inte hyperventilera i mig lustgas så att jag blev alldeles koko. Jag var medveten och jag kunde lyssna på min kropp och vara med på ett helt annat sätt, och jag kunde be om smärtstillande i tid och framförallt så kunde jag slappna av och vila mellan värkarna. Och två krystvärkar så var hon ute, jag minns hur barnmorskan bad mig försöka hålla igen, och jag skrek till henne : Det gååår inte den kooooommmer nu. Och sen var det klart!

Så detdär med långa utdragna förlossningar är jag inte så bra på, men för många är det ju verkligen ingen picnic att föda barn, har vänner som har hållit på i både ett och två dygn innan det varit klart.
Så än en gång till er alla mammor där ute, bra jobbat!