Den ena dan är den andra lik.
Ja det är väl för väl att man har ett så intresant och varierande jobb för i övrigt så skiljer sig inte dagarna mycket från varandra.
Det är upp 05.25, klä sig, äta frukost, dricka kaffe, borsta tänderna och sen iväg till bussen. Framme på jobbet 06.40, skynda byta om och iväg till rätt avdelning. Jobba, jobba, jobba till klockan 15.00. Skynda byta om, kanske hinna prata lite med chefen och/eller bemanningsassistenter och sen iväg till bussen. In på dagis och hämta två små troll, kanske vi behöver handla lite, in på affären eller hem. Sysselsätta barnen med något samtidigt som man trollar ihop en god middag. Bolibompa, proviva, borsta tanden och sen nattinatt för de små. In i duschen och sen förbereda för morgondagen dvs fixa lunch och fika att ta med till jobbet, ladda perkolatorn så jag får kaffe, ta fram jordgubbar ur frysen så de hinner tina så att jag kan äta dom till frukost tillsammans med banan, musli och youghurt, och plocka fram kläder att ha på sig. Och jaha så har klockan oftast hunnit bli 21.00, magen kurrar lite och jag gör en macka och landar en stund i soffan. Tittar på nyheterna och sen är det dags att sova för att orka med morgondagen.......Hahaha ja så ser dagarna ut, och allt går så försvinnande fort.
Och mycket får jag vara med om på jobbet, ibland väldigt jobbiga saker. Som igår när jag möter en patient som uttryckligen klart och redigt säger att han inte vill leva längre, att han vill att vi ska hjälpa honom att dö. Och ändå står läkarna och bestämmer över hans huvud att alla åtgörder som finns ska sättas in. Och där ligger han och försöker göra allt vad han kan för att få ett slut på sitt lidande, han slutar äta men då ordinerar doktorn att det ska opereras in en CVK (central ven kateter) där man kan ge honom all näring han behöver via dropp. Han är elak och otrevlig och gör allt för att vi inte ska vilja komma in till honom. Och när jag tar mig tid att prata med honom och ifråga sätter hans beteende, så kommer det ju fram. Att allt han vill är att få dö i fred, där ligger han och kan inte göra annat än att bara ligga rakt upp och ner. Han kan inte äta och dricka själv, han kan inte gå på toaletten själv, han kan inte göra någonting själv. Vem ska då bestämma om man ska leva eller dö???? Själv får man ju inte bestämma att man ska dö. Men varför får läkarna bestämma att man ska leva????? Ja det är en av alla etiska frågor jag ställs inför varje dag, vad är rätt och vad är fel? Och när slutar man att ha livet framför sig och när har man det bakom sig????????
Det är upp 05.25, klä sig, äta frukost, dricka kaffe, borsta tänderna och sen iväg till bussen. Framme på jobbet 06.40, skynda byta om och iväg till rätt avdelning. Jobba, jobba, jobba till klockan 15.00. Skynda byta om, kanske hinna prata lite med chefen och/eller bemanningsassistenter och sen iväg till bussen. In på dagis och hämta två små troll, kanske vi behöver handla lite, in på affären eller hem. Sysselsätta barnen med något samtidigt som man trollar ihop en god middag. Bolibompa, proviva, borsta tanden och sen nattinatt för de små. In i duschen och sen förbereda för morgondagen dvs fixa lunch och fika att ta med till jobbet, ladda perkolatorn så jag får kaffe, ta fram jordgubbar ur frysen så de hinner tina så att jag kan äta dom till frukost tillsammans med banan, musli och youghurt, och plocka fram kläder att ha på sig. Och jaha så har klockan oftast hunnit bli 21.00, magen kurrar lite och jag gör en macka och landar en stund i soffan. Tittar på nyheterna och sen är det dags att sova för att orka med morgondagen.......Hahaha ja så ser dagarna ut, och allt går så försvinnande fort.
Och mycket får jag vara med om på jobbet, ibland väldigt jobbiga saker. Som igår när jag möter en patient som uttryckligen klart och redigt säger att han inte vill leva längre, att han vill att vi ska hjälpa honom att dö. Och ändå står läkarna och bestämmer över hans huvud att alla åtgörder som finns ska sättas in. Och där ligger han och försöker göra allt vad han kan för att få ett slut på sitt lidande, han slutar äta men då ordinerar doktorn att det ska opereras in en CVK (central ven kateter) där man kan ge honom all näring han behöver via dropp. Han är elak och otrevlig och gör allt för att vi inte ska vilja komma in till honom. Och när jag tar mig tid att prata med honom och ifråga sätter hans beteende, så kommer det ju fram. Att allt han vill är att få dö i fred, där ligger han och kan inte göra annat än att bara ligga rakt upp och ner. Han kan inte äta och dricka själv, han kan inte gå på toaletten själv, han kan inte göra någonting själv. Vem ska då bestämma om man ska leva eller dö???? Själv får man ju inte bestämma att man ska dö. Men varför får läkarna bestämma att man ska leva????? Ja det är en av alla etiska frågor jag ställs inför varje dag, vad är rätt och vad är fel? Och när slutar man att ha livet framför sig och när har man det bakom sig????????
Kommentarer
Trackback
