Kermit100

I morse när jag kom till jobbet så sa min chef att vi skulle ha ett extra möte kl 7.45. Så hon tyckte att jag kunde stanna kvar inne på kontoret att de visste inne på mottagningen att jag skulle bli sen, så jag tog mig en kopp kaffe och satte mig ner och väntade in de andra.
Vi får höra att en kollega till oss, natten till idag har drabbats av en massiv hjärnblödning som inte kunnat stoppas och det ser riktigt illa ut för henne och man vet inte hur utgången kommer att bli om hon ens kommer att överleva.
Med kaffet halvt på tvären och tårarna sprutander så kan jag inte begripa att det är sant och det känns totalt overkligt. Så sent som igår mötte jag henne på kontoret då hon var och hälsade på med hennes dotter och hennes2 veckor gammla barnbarn. Och jag förstår inte riktigt hur jag har lyckats få något gjort idag på jobbet då mina tankar ideligen vandrat iväg till henne och hennes familj. Hon har 5 barn och hennes yngsta son tar studenten nästa vecka och för två veckor sedan blev hon mormor för första gången, det känns så tungt och orättvist. Och man inser hur skört livet faktiskt är.