Kermit100

Jag har upptäckt att mina nya stövlar är precis livs farliga när det är lite blött ute.

I morse när jag åkte till jobbet så regnade det och jag tänkte att jag går vägen genom tunnelbanan och på så vis slippa gå i regnet. När jag kommer upp från tunnelnanan igen vid uppgången mot Danderyds sjukhus så drar klacken i väg under foten på mig och jag gör århundradets Kalle Anka vurpa där handväskan flyger åt ett håll och jag landar på ett anna håll på alla fyra med rumpan i vädret. Höger knä slår jag i ordentligt i stengolvet och vänster vrist vrids till åt ett oönskat håll. Det gör gräsligt ont men samtidigt kan jag inte hålla mig för skratt när jag försöker samla mig och kravla mig upp igen. En kvinna kommer fram och frågar hur det gick och även hon har lite svårt för att hålla sig för skratt och jag tar mig upp på benen och inser att det gick nog ganska bra, och lommar iväg lite skamset.

Som om det inte vore nog så händer nästan exakt samma sak IGEN några timmer senare utanför akuten. Då har jag varit iväg och uträttat lite ärenden och kommer in, åter igen med blöta skor, och klacken bara drar iväg och kroppen faller okontrolerat och samma knä slår i golvet och samma vrist vrider sig igen. Och gjorde det ont första gången så kan man ju bara gissa hur det känndes andra gången. Min spontana reaktion är att sätta mig och gråta av smärta och krypa in på akutmottagningen och be om plåster, massa plåster. Men eftersom det är så galet förnedrande och pinsamt att göra dessa vurpor så är jag snabbt på benen igen och biter ihop och går de 4 trappor upp som jag ska.

Så varför är det nu så fruktansvärt pinsamt att ramla? Varför tittat man sig över axeln det första man gör för att se om någon såg? Och varför biter man bara ihop och låssas som ingenting? Kan någon förklara det för mig?

Så här sitter jag nu och har ont i mitt knä och ont i min vrist och funderar på om jag ska klacka om skorna så de får en mindre hal klack.